Ropen som ingen kan tysta (Nej till Nato)

Det dånar i maktens salar som en sprucken trumfasad, de säger ”vi skyddar er” medan folket går i stad efter stad. Men vi känner hur kedjorna dras åt runt varje frihetsvrå, och ingen frågar oss längre vart landet egentligen ska gå. Så vi samlas på gatorna där sanningen är vår: ”Nej till Nato! Vi vägrar följa order år efter år!”

För ingen kan stoppa den vrede vi bär, när krigshetsen växer och makten inte ser. Vi sjunger med nävarna höjda i natt: ”Nej till maktelitens diktat! Nej till maktelitens diktat!”

EU:s gränser breder ut sig som skuggor över mark, och beslut som borde vara våra görs bakom stängsel och park. De säger ”tillit”, men ger oss papper och kontroll, som om människans röst bara vore ett störande håll. Och varje gång världen brinner av andras misstag, ska vi tiga och tacka för ännu en kall och stum lag? Nej! Vi ropar tills himlen själv blir svag: ”Nej till krigshets! Nej till deras stelnade lag!”

För ingen kan stoppa den vrede vi bär, när krigshetsen växer och makten inte ser. Vi sjunger med nävarna höjda i natt: ”Nej till maktelitens diktat! Nej till maktelitens diktat!”

De trodde att svenskarnas lågor var döda, att gitarrerna tystnat, att ingen mer blöda för rätten att tala, för rätten att ståmot de härskande stormar som blåser ändå. Men folket har pulsen och rytmen kvar, ett dån som stiger – års vrede på spar.

Nu brinner vår röst som en eld utan stad, nu reser sig folket trots maktens förbud och råd. Vi skriker i stormen, i varje förort och stad: ”Nej till Nato! Nej till krigshetsens prat! Nej till maktelitens diktat!”