Journalisten Agnes Arpi testade gå i kyrkan en gång i veckan. Det förändrade hennes liv.

🎧 ”Jag gick in i kyrkan och grät” – Agnes Arpi om vägen till tro, tvivlet och kyrkans roll i vår tid 🕊️

I det här avsnittet möter vi skribenten och kulturprofilen Agnes Arpi i ett sårbart och öppet samtal om tro, sökande och Svenska kyrkans ibland svåra men livsnödvändiga roll. Hon berättar om det oväntade kyrkprojektet som växte fram ur sorg, om hur hon återvände till sin barndoms andliga erfarenheter – och varför hon plötsligt befann sig gråtande i en kyrkbänk.

Vi pratar om kvinnoprästmotstånd, frikyrkomöten, radikala konvertiter – och om varför Svenska kyrkan ibland får orimligt mycket kritik. Vad längtar människor efter? Hur ser en trovärdig kyrka ut i dag? Och vad händer när man inte längre orkar att vara ironisk?

Välkommen till ett avsnitt om tvivel, tröst och mod att tro.

👉 Lyssna, dela och delta i samtalet om kyrkans riktning framåt

Följ Robert Tjernberg här:   / robert-tjernberg-724b01b0  

Tidslinje:
00:10: Inledning
05:18 Kyrktornen ropade
07:32: Sorgen efter 7 oktober
09:42 Projektets grund
13:42 Ett religiöst barn
16:12 Den långa pausen
18:26 Avhopparna
20:42 Projektet
24:12 Här är Agnes hemma
25:12 Frikyrkorna och den udda upplevelsem
31:43 Svenska kyrkan får orimligt mycket skit
35:42 Barnatro och andliga upplevelser
43:32 Kyrkans förböns fromma förhoppning
46:59 En rekordfirare
50:02 Konvertiternas tid
52:42 Oro för våld
01:00:00 Att knyta ihop ett kyrkoår

Viktigaste insikterna från samtalet:
Kyrkobesöket som existentiell vändpunkt
När Agnes i sorg gick in i en kyrka och började gråta, markerade det starten på ett oväntat projekt – att under ett år utforska kyrkans värld. Det blev början på en inre resa som förändrade hennes livssyn, och väckte frågor om tröst, tro och mening

Det religiösa barnets eko i vuxenlivet
Agnes återkommer till sin barnatro och de andliga erfarenheter hon hade som barn. Hon reflekterar över hur dessa tidiga intryck inte försvinner, utan snarare vilar latent och kan väckas till liv på nytt

Behovet av en andlig dimension i vardagen
Projektet blir en påminnelse om att något saknats – en andlig närvaro, en känsla av riktning. Hon beskriver hur kyrkan fyllde ett tomrum i vardagen, inte genom dogmer utan genom riter, gemenskap och stillhet.

Möten med motståndare och minoriteter i kyrkan
Agnes konfronterar kvinnoprästmotståndare, konvertiter och frikyrkliga miljöer. Hon reflekterar över hur mångfacetterad och ibland splittrad kyrkan är – men också hur dessa möten lärde henne något om tro och gruppdynamik.

Kritiken mot Svenska kyrkan – rättvis eller slentrian?
Hon diskuterar varför Svenska kyrkan ofta får oproportionerligt mycket kritik – både från kulturdebattörer och nyfrälsta. Samtidigt försvarar hon dess öppenhet och inkluderande hållning som en styrka snarare än ett svaghetstecken.

Tvivlet som troföljeslagare
Genom hela samtalet löper ett stråk av ödmjukt tvivel. Agnes ställer frågor om hon "förtjänar tröst" och om vad som egentligen utgör en tro. Hon närmar sig tron inte som ett färdigt svar, utan som en relation, en lyssnande hållning.

Den existentiella öppenheten i samtiden
Mot slutet lyfter Agnes att hon mött en oväntad öppenhet hos människor – att fler än man tror längtar efter något större, något att luta sig mot. Hennes erfarenhet pekar på en tyst andlig längtan som finns i vår sekulära tid
.