Euskefeurat - Flyktingarna. Färila 2014

Inspelad i Färilarevyns lokal 2 nov 2014
FLYKTINGARNA
Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna,
tog stövlarna på och knallade ut
jag gick bort till vebon och tog en av yxorna
Nu var det över. Nu var det slut.
Nere vid sjön såg jag föräldragården
där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
och demens tvingat in henne på åldringsvården
Ända sen dess hade kåken stått tom
Det var nån gång i slutet av sommarn det hände
jag fick besök utav sonhustrun min
Hon bad om hjälp för några hon kände
Inom en vecka så flytta dom in

Språket det kunde jag inte begripa
Men med miner och gester kom vi en bit
Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa
och att det var därför som dom kommit hit

Svårast av allt var nog ändå att fatta
att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
Här blev förhörda och ifrågasatta
och tvingades hålla sig gömda på nytt

Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
Med lamporna på för att känna sig trygg
Mannen bar märken ifrån cigaretter
Som vakterna hade bränt in i hans rygg

Pojken var ängslig, vem kunde väl veta
Vad han varit med om för slags jävulstyg
Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
Hur pojken smög efter och titta, i smyg

Sommarn blev höst. Hösten blev vinter.
Mörkret var tungt. Vintern var svår.
Sonhustrun kom med julhyacinter.
Vi överlevde. Vintern blev vår.

Han laga köksklockan som hade stannat
sen blev han tårögd och krama min hand
Hon bjöd på bröd som smaka nåt annat
Hon sov med lamporna släckta, ibland

Pojken han övervann tvivel och tvekan
Han fick ett metspö som bara var hans
Ibland så satt vi i timmar i ekan
Allting var enkelt, Framtiden fanns.

Klockan fyra på natten, med utvisningsorder
Kom åtta poliser. Aktionen var snabb.
I båthuset väntar ett metspö. Det står där
och väntar förgäves på en femårig grabb

Själv står jag med yxan i näven och ser ingen
anledning att nånsin flagga nå mer
Flaggan den postar jag väl till regeringen
Flaggstången den ska jag fan hugga ner

Det sas att dom saknade skäl att få stanna
Medmänsklighet. Ajöss och farväl.
Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
Är det dom eller vi, som mest saknar själ

Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
Är det dom eller vi, som mest saknar själ

Text: Ronny Eriksson
Musik: Per Isaksson Dan Engman