Socialkonstruktivism och lärande: Konstruktivism, kognitivism, rationalism och behaviorism

Anhängare av socialkonstruktivismen anser inte att det först måste ske en utveckling innan individen kan lära sig nya saker. Istället hävdar man att individen först måste lära sig saker, sedan kan en utveckling ske. Fokus ligger inte på individuell kognitiv utveckling utan snarare på lärande, speciellt i sociala sammanhang. Enligt socialkonstruktivismen sker allt lärande med hjälp av aktiva kognitiva processer, som kännetecknas av att lärande är subjektivt och sker i sociala sammanhang. Kunskap skapas och sprids genom delade erfarenheter och i dessa processer är språket av stor betydelse. (Här finns paralleller till det sociokulturella perspektivet.)


För det första är individen aktiv och spelar en konstruktiv roll i skapandet av ny kunskap. En lärare som vill uppmuntra en socialkonstruktivistisk miljö bör uppmuntra eleverna att utveckla egna sätt att lära sig saker. Läraren bör vara lyhörd för och tillåta en mängd olika lärstrategier som eleverna uppvisar för att uppmuntra elevernas förmågor att inhämta kunskap, diskutera nya saker eller använda gammal kunskap på nya sätt. Enligt socialkonstruktivismen konstruerar vi alla ständigt teorier som hjälper oss att förstå vår omvärld.


För det andra existerar det alltid multipla perspektiv på fenomen. Det betyder rent konkret att det alltid finns olika uppfattningar om vad som är rätt och fel. Om du ställs inför en fråga som du inte förstår eller kan besvara, kan du alltid söka dig till andra personer och grupper för att höra vilka perspektiv de har på just din fråga. Vid problem, söker du dig till andra för att få reda på mer och för att få lösningsförslag. Enligt socialkonstruktivismen uppstår en inre konflikt hos dig i de situationer då du ställs inför frågor som du inte förstår eller kan besvara. Detta leder i sin tur till att du blir aktiv och försöker ta reda på hur du ska hantera denna situation för att kunna gå vidare.


För det tredje är den sociala interaktionen av stor betydelse, inte minst för att diskutera frågor, dilemman, begrepp, uppfattningar, attityder och så vidare. Det är i dialog med andra som människan lär sig saker eller hjälper andra att utvecklas. I litteraturen ser man ofta ett synonymbegrepp till social interaktion: kollaboration (= samarbete). I den engelskspråkiga litteraturen talar man till exempel om computer assisted collaborative learning.


För det fjärde är det kognitiva lärlingskapet viktigt. Det innebär att läraren tar reda på vad eleven kan och känner till och vill göra men ännu inte klarar av på egen hand. Därefter stöttar läraren elevens kognitiva utveckling på ett sådant sätt att eleven förstår hur han eller hon ska göra för att kunna gå framåt och utvecklas. Läraren kan till slut ta ett steg tillbaka när eleven har inhämtat tillräckliga kunskaper och klarar sig på egen hand.


För det femte är det viktigt att elever får autentiska uppgifter och exempel som är hämtade från den verklighet som de känner till. Det betyder att uppgifterna och exemplen inte får vara för abstrakta eller orealistiska. De ska vara konkreta, möjliga att förstå och relevanta sett ur elevernas perspektiv.


För det sjätte bör eleverna ha ägarskap över det egna lärandet. Det betyder att eleverna har möjligheter att påverka hur uppgifter formuleras, hur uppgifter kan lösas och hur uppgifter kan rapporteras. I den traditionella skolmiljön är det ibland svårt för läraren att lämna ifrån sig ansvaret för lärandet. Läraren vill ibland ha fullständig kontroll över hur uppgifter formuleras, löses och rapporteras, vilket kan leda till att eleverna mister delar av sin motivation för att lösa uppgifterna och för att lära sig saker och ting på egen hand. Enligt socialkonstruktivismen bör läraren ge friare uppgifter och samtidigt stötta elevernas sökande efter kunskap – speciellt i början av en ny uppgift. Mot slutet av uppgiften kan läraren minska stödet, dock utan att lämna eleverna helt åt sitt öde.


För det sjunde är det viktigt att kunna reflektera kring den egna kunskapsprocessen. Det innebär att man inte bara funderar över vad man har lärt sig utan även funderar över hur man har lärt sig det man har lärt sig. Ett annat ord för förmågan att fundera över den egna förmågan att fundera, är metakognition (meta = efter, bortom).