Novellen "Vänner i bara dåligt väder" för SFI kurs D

Vänner i bara dåligt väder
"Jag ska festa och ha roligt ikväll. Jag kan inte var hemma och känna mig deprimerad för att Frank har stuckit iväg. Skulle du vilja passa Eva ikväll, gumman? Hon kommer säkert och bli så glad eftersom du är hennes favorit."
"Ja, självklart. Jag ser fram emot att tillbringa kvällen med lilla Eva." sa Flora och gav Nadja ett lätt leende och tittade ner.
"Och du, jag har inte glömt vår utflykt till den magiska mosskogen. Vi ska definitivt göra det när allt har lugnat ner sig." tillade Nadja för hon kunde inte hålla sitt löfte tidigare.
"Tänk inte på det."
Nästa dag tog Flora bussen för att hälsa på sin mamma som bodde i utkanten av staden.
"Har du några planer i eftermiddag?" undrade hennes mamma.
"Nej, inte direkt."
"Bra! Då kan du slänga den här soppåsen och sortera några burkar och flaskor åt mig, snälla du. Förresten, din bror dyker kanske upp senare i eftermiddag. Vill du käka middag med oss? Stackaren svälter, för han kan ju inte laga mat själv, vet du." sade hennes mamma med en ursäktande ton i rösten.
Flora, som inte kom överens med sin lille bror, förstod sin mammas antydan:
"Jag har redan lagat min middag hemma. Jag tar med alla soppåsar och åker hem med en gång”. Sedan for hon till centrum för att äta middag på en krog.
Flora hade aldrig varit sin mammas favoritbarn, trots att hon hade stöttat henne, särskilt efter föräldrarnas skilsmässa för flera år sedan.
Väl hemma, samma kväll fick hon ett meddelande som löd så här:
"Hur mår du kära Flora?"
Det var från Matt, hennes ex som hon inte hade hört av ända sedan han lämnade henne förra året. Efter avslutet blockerade hon allt och vägrade att gå vidare att hon slutade se sig om och undvek all ögonkontakt med folk i förbifarten. Hon blev aldrig sig lik igen.
"Vi har inget gemensamt längre, och det enda vi delar är att jag äter den maten du lagar." sade han till henne strax före det plötsliga slutet som föregicks av en period av försummelse i relationen.
"Jag mår bra, Matt. Hoppas du mår bra med." skrev hon tillbaka ett par timmar senare i hopp om att få veta mer om honom.

Därnäst började det ringa i hennes mobil och hans namn visades på skärmen. Hon tvekade i två sekunder innan hon svarade.
"Kära Flora... hur har du haft det?"
Flora stelnade till först. "Jag mår bra och du då?" svarade hon stelt, nästan som om hon tog avstånd från sina känslor.

"Jag mår inte bra, kära du. Jag har konstant smärta och går på kryckor på grund av en bilolycka."
"Vad tråkigt och höra. Jag önskar dig ett snabbt tillfrisknande." svarade hon kallt.
"Det lär inte och hända snart. Jag har en permanent skada i höfterna som hindrar mig från att gå stadigt och smärtfritt. I bästa fall kommer jag att halta resten av livet."
Flora sa inget då hon räknade ut sina ord noggrant för att inte visa sin inre smärta som blandades med saknaden. Sanningen var att hon aldrig hade slutat älska honom.
"Jag önskar om jag kan se dig och prata med dig... snälla kom till mig imorron! Det passar sig bra nu denna mysiga tid på året när löven gulnar och himlen är grå. Jag behöver dig verkligen Flora! Jag har inte kunnat sluta tänka på dig, snälla kom." Bad han henne enträget.
"Okej, jag kommer och tittar till dig då."
Han tittade längtansfullt på henne och betedde sig annorlunda än sist innan de skildes åt. Han gick runt i sin stora lägenhet med kryckor medan han glatt tog emot henne. Flora gav honom en signal om att hon inte ville kramas, så de skakade hand som två främlingar.
"Jag behöver gå igenom mycket innan jag kan bli av med dessa kryckor." förklarade han för henne och beskrev sin skada från bilolyckan.
"Jag är säker på att du kommer att klara det och att du kommer och återhämta dig helt." uppmuntrade Flora honom.
"Du måste bara hålla dig till sjukgymnasten, så kommer du och bli bra igen" fortsatte hon.

"Dina ord ger mig alltid det inre lugnet jag behöver."
Fortfarande reserverad i sitt sätt, kollade hon stelt på honom och påbörjade resan mot hans tillfrisknande.
I sex månader var Flora där för honom och hon bollade det med hennes andra engagemang i vänner, familj och välgörenhetsarbetet som hon deltog i som volontär. Så småningom blev han av med kryckorna trots att han fortfarande haltade smått fram tills han skulle höftopereras. Han var rädd för operationen, fast med henne vid hans sida skulle han klara det.
Efter operationen kände han att det var dags att riva ner muren som hade byggts upp mellan dem efter att de hade gjort slut.
"Flora" sa han med en mjuk ton och tog hennes hand som hon snabbt drog bort. Han tittade ner och pressade ihop sina läppar. "Du har inte förlåtit mig än. Jag har försökt hitta vägen tillbaka till ditt hjärta, men det verkar som att du har blockerat den. Jag ångrar det jag har gjort."
"Matt, skulle du någonsin ha hört av dig om du hade det bra?" avbröt hon honom abrupt och såg honom rakt i ögonen. Han visste precis vad hon menade. "Nej" svarade hon själv direkt och fortsatte "Jag är här för dig