Skandinavian metsäsuomalaiset Skogsfinnar Skogfinner

Skogsfinnar eller svedjefinnar kallas de finnar som genom migration flyttade in i Sverige från slutet av 1500-talet och som försörjde sig på svedjebruk, till skillnad från de finnar som blev verksamma i hyttbruk.
Finnarna kom till gruvor och hyttor i Bergslagen redan vid 1500-talets mitt. Det finns såväl sägner som trovärdiga uppgifter om att finnar stött på rika malmådror. Till de säkra uppgifterna hör Nya Kopparberget i Ljusneberg (Mårten Finne, 1628) och Hällefors silvergruva i Västmanland (1639). Till de egentliga finnmarkerna kom finnarna först under 1580- och 1600-talets början. Tidigare fanns bosättningen i älvdalarna, kring vattensystem och på lättodlade slätter, medan de stora skogarna stod orörda. Barrskogen var exploaterbar med savolaxarnas svedjeteknik. Många bosatte sig även i skogarna på den norska sidan om gränsen, och området på båda sidor gränsen kallas Finnskogen. År 1686 fanns något över 1200 finnar i Norge.


Skogsfinnarna lärde sig svenska och blev tvåspråkiga, men bibehöll sin kulturella särart och det finska pråket. Blandäktenskap blev tidigt vanliga. Åren 1817 och 182122 företog den Savolax-födda finlandssvenske studenten Carl Axel Gottlund resor till de svenska och norska finnbygderna. Under dessa resor beskrev han i en mycket utförlig dagbok ortnamn, gårdar och deras invånares olika släktnamn. Vid tiden var 1718 procent av Värmlands befolkning eller cirka 25 000 personer finnättlingar.
Sedan början av 1900-talet är skogsfinnarna assimilerade bland övrig befolkning. Det finska språket talas inte längre och endast ortnamn påminner om det finska arvet. Det var i områden med större bosättningar med finska enklaver som finnarna ganska länge kunde undgå assimilering och upplösning. Främst gällde det i den största av de värmländska finnbygderna utmed norska gränsen i Fryksdalen och Klarälvdalen, speciellt i socknar som Östmark, Nyskoga, Södra Finnskoga och Vitsand samt Grue Finnskoga i Norge, som hade en homogen finsk bosättning inom ett brett skogsområde av 1415 mils längd. Från Värmland finns cirka 7000 finska ortnamn nedtecknade, varav 4000 är i gängse bruk eller fortlever i folkminnet. Den siste finskkunnige i Värmlands finnskogar var Henrik Olsson (18951980). Finskan hade överlevt 350 år isolerat utan skriftspråk.

Skandinavian metsäsuomalaiset (ruots. skogsfinnar, svedjefinnar, suom. kaskisuomalaiset) olivat suomalaisia, joita siirtyi 1580-luvun lopulta alkaen Savosta ja Pohjois-Hämeestä Keski-Skandinavian havumetsävyöhykkeelle uudisviljelijöiksi. Metsäsuomalaiset levittäytyivät laajalle alueelle Etelä-Ruotsin Tivedenistä Ruotsin Lappiin pohjoisessa, ja idässä Pohjanlahden länsirannikolta Gästriklandista Norjan Telemarkiin asti.[1]
Nykyään alueella on yhä jäljellä metsäsuomalaisrakennuksia ja paikannimiä, jotka muistuttavat suomen kielestä. Alueen kyliä kutsutaan vieläkin suomalaiskyliksi ja alueita kutsutaan suomalaismetsiksi.

Nykyään Värmlannin savolaismurre on kuollut. Viimeiset suomea hyvin taitaneet metsäsuomalaiset olivat Johannes Johansson-Oinoinen eli Niittahon Jussi sekä Karl Persson. He kuolivat 1965 ja 1969. Nykyisin metsäsuomalaisista on muistona enää suomalaisperäistä paikannimistöä. Alueella on kuitenkin herännyt innostus suomalaiskulttuuriin ja mm. Helleforsissa on poltettu tervamiilu vanhaan metsäsuomalaiseen tapaan. Myös sukututkimusta on tehty mm. Suhoisten suvusta. Norjan metsäsuomalaisilla on myös vähemmistökansan asema.
Suomen kuuluisin metsäsuomalaisten jälkeläinen on RKP:n kansanedustaja Elisabeth Nauclér Maarianhaminasta, joka valittiin eduskuntaan vuonna 2007.

Forest Finns (Norwegian: Skogfinner, Swedish: Skogsfinnar, Finnish: Metsäsuomalaiset) are people of Finnish descent in the forest areas of Eastern Norway and Central Sweden. The Forest Finns emigrated from Savonia in Eastern Finland during the late 16th and early to mid 17th centuries, and traditionally pursued slash-and-burn agriculture.

Today the Forest Finns are fully assimilated into the Norwegian and Swedish societies and their language extinct, but their culture lives on in both countries and a number of place names commemorates the Finnish origin. They are defined as a national minority in Norway, and it is estimated that a couple of hundred thousand Norwegians and Swedes are descendants of the original Forest Finns.