Genom Sarek 2024 efter att skidat Kungsleden

"I den andra delen av mitt vinteräventyr 'Från Kebnekaise till & genom Sarek' tar jag dig med på en fortsatt resa genom den hisnande vildmarken.

⛺️Under turen upplever jag oväntade utmaningar med mitt tält från HMG, ett Ultamid 4P som jag vinteranpassat. Trots mina förhoppningar visar det sig att tältet inte är så pålitligt som jag hade hoppats på. Det överraskar mig med sin bristande förmåga att stå emot de tuffa förhållandena i Sareks vildmark.
Denna erfarenhet blir en påminnelse om vikten av att ha pålitlig utrustning när man ger sig ut i vildmarken och lämnar civilisationens bekvämligheter bakom sig.

⛷️Under turen har jag nöjet att återigen prova mina turskidor för andra året i rad, ett par Åsnes Nansen. Dessa skidor visar sig vara pålitliga och stabila, vilket ger mig förtroende när jag navigerar genom den krävande terrängen i Sarek. Med deras smidighet och stabilitet tar jag mig fram med lätthet över snöiga sluttningar och genom skogsklädda dalar. Men det ska tillägas att jag inte fått möjligheten att prova de i djup snö ännu.

Speciellt imponeras jag av deras prestanda vid utförsåkning, där de visar sig vara särskilt kapabla. Med skidornas förmåga att hålla linjen och ge mig kontroll i ganska höga hastigheter. Jag använder både långa och korta stighudar.

Trots de utmaningar jag möter med tältet, kan jag åtminstone lita på mina turskidor för att bära mig säkert genom vildmarken. Deras pålitlighet och prestanda ger mig trygghet och glädje under min resa genom Sarek. Och den här gången höll mina skidpjäxxor. Jag har ju haft oturen att råkat ut för pjäxhaveri tre gånger inne i sarek.

Jag startar från Sourvadammen och skidar förbi Ähpar, där jag tar in den magnifika naturen och känner mig levande i dess närvaro. Därefter fortsätter jag min färd till Sareks mittpunkt, Skárja, där jag stannar upp för att reflektera över den djupa stillheten och skönheten i omgivningen.

Att träffa på samma personer vid nödstugan Skárjá, en avlägsen plats mitt i vildmarken i Sarek, är verkligen en otrolig händelse. Situationen förstärkas av den avlägsna och orörda naturen som omger stugan, där det är ovanligt att ens möta andra skidåkare.

Denna möjlighet att stöta på två spanjorer som du tidigare träffat året innan inne i Sarek, vid just denna nödstuga, förstärker känslan av förundran och mystik. Det är som om ödet har fört er samman igen på denna avlägsna plats, där ni delade en gemensam erfarenhet tidigare.

Mötet vid nödstugan Skárjá tar en ännu mer hjärtlig vändning när den ena av spanjorerna, som du mötte året innan, bjuder in dig att dela en kopp nybryggt kaffe. Doften av nymalt kaffe fyller den kalla luften och skapar en känsla av värme och gemenskap mitt i den frostbitna vildmarken.

Som kaffedoft och samtal fyller stugan delar ni stunder av skratt och samvaro, och du känner dig djupt tacksam för denna oväntade gästfrihet i en avlägsen del av världen. Det är en enkel gest som förmedlar en känsla av delad glädje och gemenskap, och som fördjupar banden mellan er som äventyrare och naturälskare.

Den goda smaken av det nymalda kaffet blir en symbol för den vänskap som skapas i mötet mellan främlingar i vildmarken. Det är en stund som du kommer att bära med dig långt efter att du har lämnat Skárjá och Sarek bakom dig, en stund av enkelhet och värme mitt i vildmarkens storslagenhet.

Efter att ha tagit in atmosfären vid Skárja fortsätter jag min västliga färd längs Ruohtesvágge. Den här sträckan är både utmanande och förtrollande, med dramatiska bergstoppar och gnistrande snöfält som omger mig. Jag låter mig svepas med av naturens kraft medan jag skidar vidare mot mitt nästa mål.

🧗‍♂️I Ruohtesvágge, mitt i den vilda och stillsamma naturen, slår jag läger och stannar i två dagar för att utforska området. Under min vistelse där bestämmer jag mig för att göra topptursförsök på Kantberget och Gisuris.

På toppförsöket på Kantberget upplever jag en oväntad utmaning. På grund av bristfällig utrustning befinner jag mig plötsligt på ett brant, ishårt snöfält där jag inser att mina stegjärn inte längre ger mig det stöd jag behöver. Medan jag står där, överväldigad av situationen, känner jag hur min isyxa blir min räddning. Med försiktiga steg och med isyxan som min enda trygghet tar jag mig tillbaka till säkrare terräng.

Det är en påminnelse om vildmarkens oförutsägbarhet och vikten av att respektera dess krafter. Trots att jag inte nådde toppen är jag tacksam för den lärdom jag fick och för möjligheten att lära känna mig själv och mina gränser lite bättre i den tysta vildmarken i Ruohtesvágge.

Till sist tar jag mig ut från Sarek genom att skida i ravinen mellan berget Ahkka och Sjnjuvtjudis. Det är en sista utmaning innan jag når säker mark, men jag tar det steg för steg med mod och beslutsamhet.

G