Biskop Thomas Frihetssång - Swedish medieval independence song

Biskop Thomas frihetsvisa, även Biskop Thomas frihetssång eller Frihet är det bästa ting, är de sista stroferna i Frihetsvisan eller Engelbrektsvisan. Texten är troligen från 1439 av biskop Thomas Simonsson i Strängnäs som även satt i riksrådet. Visan ingår i ett krönikespel om Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson inför kungavalet 1440. Frihetsvisan hyllar Engelbrekt och dennes nationella frihetskamp mot det danska förtrycket under Kalmarunionen, samt i den senare delen – känd som Biskop Thomas frihetsvisa – den nationella friheten och självbestämmanderätten. Visan som är en politisk agitationsdikt står genom sina litterära kvalitéer i en särklass bland politiska visor från nordisk medeltid.

Huvudpersonen i visan är inte Engelbrekt utan Karl Knutsson. Men den vänder sig till dennes fiender, som sedan befrielsefejden också var Karl Knutssons fiender, kung Erik av Pommern.

Engelbrekt framställs som Guds redskap - vilket hans anhängare från fordom gärna höll med om. Däremot bör nästa led ha förvånat dem. Som Engelbrekts arvtagare proklameras bondefienden Karl Knutsson. Det erkänns att han farit hårt fram. Men allt skedde för att hindra den onde tyrannen kung Erik att splittra riket.

Nils Stensson (Natt och Dag) sökte stöd hos kung Erik, som fördrivits till Gotland. I hans namn ryckte de under danebrogen in i Sverige för att utnyttja stämningarna mot riksrådet och den impopuläre marsken, Karl Knutsson.

Året innan Frihetsvisans tillkomst, hade marsken Karl Knutsson, rådets ledande man, slagit ner sina forna vapenbröder från striden mot Erik av Pommern, det vill säga Engelbrekts allmogeparti. Ledarna röjdes ur vägen. Men nu tvangs rådet till en motagitation, och som ett led däri tillkom Frihetsvisan.

Därför presenteras Karl Knutsson som att han värnar Engelbrekts verk, friheten.

Frihetsvisan finns i över 900 tonsättningar av bland andra Hugo Alfvén, Hugo Hammarström, Josef Jonsson, Edvin Kallstenius, Oskar Lindberg, Olallo Morales, Gustaf Nordqvist, Wilhelm Peterson-Berger, Ture Rangström och Alice Tegnér. Noterbart är att även Carl Nielsen tonsatte visan.