Bildningsidealets uppgång och fall - Dick Harrison | Idévärlden i SVT

Under renässanseran på 1500-talet, då en nyfunnen beundran för antiken svepte över Europa, började överklassen på allvar uppskatta lärdom: man sände sönerna till universitet, utvecklade bildningsideal och gjorde kunskap till status. Utvecklingen fortsatte på 1600- och 1700-talen. Upplysningstidens tänkare hyllade den intellektuella nyfikenheten. Eller som Voltaire konstaterade, Le doute n'est pas une condition agréable, mais la certitude est absurde – ”Tvivlet är inget trevligt tillstånd, men att vara säker på sin sak är ett absurt sådant”.
Alltså måste man söka, bilda sig, forska.

Sedan kom 1800-talet. Den framväxande borgerligheten imiterade den gamla överklassen och tillskansade sig samma bildningsideal, samma drömmar om kunskap. Universitet grundades, vetenskapen expanderade med stormsteg och bokförsäljningen slog rekord.

Sedan var det dags för arbetarklassen. För att bli betraktade som jämbördiga och få politisk makt behövde arbetarna skaffa sig kunskaper. Studiecirklar, ABF-föreningar, m.m. – allt för att man tyckte att bildning var bra, nyttigt, nödvändigt. Folkrörelserna satte kunskapen i högsätet. Det är ingen slump att den stora expansionen för den högre utbildningen i Sverige ägde rum under decennierna efter andra världskriget, när riksdagen dominerades av folk som stammade från arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna.

På denna tid var det fint att vara lärare. Det gav hög status att ha läst böcker, gått på operan, läst på om konstnärer, hängt med i fysikens och kemins utveckling, osv. Bildning i sig hade starka positiva konnotationer.

MEN: sedan gick det utför. Och det har gått allt snabbare och snabbare under de senaste decennierna.

Idag befinner vi oss i en situation där fakta är alltmer oväsentliga för ett resonemang. Läraryrket är ett lågstatusjobb. Åsikter likställs med verifierbara utsagor. Källkritiken är ett alltmer okänt fenomen – man ifrågasätter inte utan sväljer utsagor okritiskt. Inte heller processuella sammanhang är intressanta att lära sig: en matte-elev nöjer sig med att få fram resultatet och ignorerar beräkningsmetoden, en historiestudent nöjer sig med att industriella revolutionen inföll (och frågar sig inte hur det gick till). Kunskapsideal relativiseras och förlöjligas. Uttryck som ”jag var minsann jättedålig i skolan men se hur bra det gick för mig!” är vanligt förekommande.

Då och då framförs motargument som ”dagens ungdom kan ju annat istället”. Vad?, frågar jag. Visst, de kan surfa på internet och spela dataspel. Men de är ofta usla på seriös informationssökning och ännu sämre på att kritiskt utvärdera de kunskaper de snubblar över – eftersom de inte är bildade, eftersom de vill att allt skall vara lätt och lustfyllt. Och all kunskap är dessvärre inte lätt att tillskansa sig. Det krävs ansträngning.

Detta leder över till ett skräckscenario: ringaktningen av bildning och relativiseringen av kunskap kan leda över till en utbredd anti-intellektualism som i sig utgör en grogrund för farliga, totalitära ideologier. Den som inget vet och ej förmår applicera källkritik blir ett lätt offer för historieförfalskare och politiska opportunister som manipulerar sanningen för ljusskygga syften. Det hände i Tyskland på 1930-talet. Det kan hända igen.