Här kommer tårar - Gycklarnas Afton

Gycklarnas Afton


Medlemmarna i Gycklarnas Afton växte upp på vitt skilda håll i världen; Mariehamn, Karis & Dar es Salaam. Vi träffades under tonåren i början av 1980-talet då vi alla bodde på Åland. Den gemensamma nämnaren var kreativitet och intresset för 60-talsmusik. I en omgivning som nästan helt dominerades av heavy eller dansband gjorde vi oss själva till eviga outsiders genom att göra popmusik. På svenska! Även om alla i bandet både spelat och skrivit låtar tidigare var det nu den verkliga skolan började. Med 3 sångare och 3 låtskrivare kämpade vi för att staka ut en gemensam linje. Målen var inte desto högre ställda än att göra oss själva nöjda, och kanske få uppträda på lokala legendariska Pub Bastun en dag. När vi väl gjorde det, sommaren 1982, var publiken minst sagt förbryllad. Det var säkert mycket att ta in. Låtarna hade ofta många olika partier. Knappt hade vi snärjt lyssnaren med en ljuv melodi då mattan rycktes bort under fötterna och låten gav sig iväg i en annan tiktning i ett instrumentalt break som förde tankarna till John Barry. Inte för att vi i Gycklarna visste vem det var. Men vi visste vad vi gillade. Det oväntade. Ovanliga ackord och överraskande harmonik. Låtarna var korta. Nån myntade uttrycket progressiv karusell-pop.

Döden för många åländska band har av tradtion varit det faktum att man bor på en liten ö. Förr eller senare reser folk bort för att studera eller jobba. Också Gycklarna riskerade bli ännu ett av dessa “hon dansade en sommar”-band. Men trots att vi nu hade en medlem i Åbo, en i Norrtälje och 2 i Mariehamn lyckades vi på något sätt ses tillräckligt ofta för att hålla tåget rullande. Det tillkom dessutom nya låtar hela tiden. Arren blev mindre spretiga. Säkert ett resultat av att vi hela tiden spelade in låtarna och lyssnade på dem. Gjorde nya och spelade in dem, och lyssnade på dem osv. I något skede nådde någon av dessa kassetter unga mångsysslaren Patrick Isaksson som förde Gycklarnas talan i en tävling utlysts av FSU (Finlands svenska ungdomsförbund) En dag ringer han och meddelar “ni skall göra en singel”

Det borde kanske tolkas som ett tecken när vi en regnig kväll i september 1985 kryssar fram på en väg som är fullkomligt översållad av grodor den sista biten till Ferger Studios i Örebro. Låten Paddvägen förpassas ändå till B-sidan på singeln. På A-sidan stoltserar Här kommer tårar. Bland många fina recensioner finns det ingen som slår Hbl’s fullkomliga kärleksförklaring. Nästan som i en novell beskriver recensenten Paul Olin hur han trots sin initiala tvekan följt Gycklarnas Aftons utveckling och hur han nu fullkomligt kapitulerat. Gycklarnas Afton är Svenskfinlands bästa band slår han fast. Ryktet säger dessutom att en viss artist/DJ från Gävle fattat tycke för bandet från det fredliga öriket och spelat låten i sitt set.

Styrkta av den positiva uppmärksamheten gjorde Gycklarna en taktisk omgruppering för att pröva vingarna västerut. När 1985 blev 1986 bodde alla i Stockholm. En av de första spelningarna var samma ödesdigra kväll som Olof Palme blev mördad. Vi var bara ett stenkast därifrån när det hände. När hamburgarna var uppätna hördes ljudet av siréner.
Mycket förändrades. Själva 80-talet förändrades. På något underligt sätt hade tiden hunnit i kapp och Gycklarnas märkliga popmusik var mera i synk med tidsandan än den tidigare varit. Själsfränder som XTC, Prince och Midnight Oil hördes oftare i etern. Det betydde också att konkurrensen var mycket större. I väntan på att den stora chansen skulle höra av sig byggde Gycklarna en replokal/studio under Lidingö-bron och repade i det oändliga. Ständigt nya låtar, ständigt nya demos. Över 80 egna låtar fanns nu på listan. Spelningarna var på ställen som Tre Backar, Ultrahuset och liknade. Ibland i Finland och på Åland. Och så kommer det att fortsätta.
Nånstans här skall vi lämna bandet, så att man ännu kan föreställa sig ett ärofyllt slut. Att framgången hägrar runt hörnet där de står och väntar på Lidingö-banan mot Ropsten efter ännu en lycklig kväll i replokalen. Frusna i tiden med 90-talet i antågande. Hejdå Mackan, Pekka, Jonas och Dennis. Hoppas det fixar sig. Det måste det ju.