Visselblåsarna som varnade redan på 1980-talet

Det fanns röster redan då, i åttitalets dova ljus, som ropade genom dimman, som bar en gnista från ett tystnadens brus. De pekade på skuggor som växte bakom maktens tunga port, men världen slöt sina ögon och låtsades att inget hade gjort.

De slog i marken, de skrek i vinden, men ekot drunknade i tidens brus.

För de visste innan världen vaknat, innan lögner brann till sot. De som ropade när andra teg, som vågade stå kvar mot hot. De blev tystade, jagade, brutna – men sanningen bar deras namn. Och nu står deras ord som fyrar i en storm som äntligen lagt sig fram.

Deras fingrar höjda mot himlen, darrande men aldrig svag, varnade för framtidens flammor i en tid som kallade dem vag. De kastades ut från rummen där makten delade sin sång, men i deras bröst fanns elden som glödde djupt och brann så lång.

Deras steg i mörkret, deras rop av mod, blev frön som överlevde varje hot.

För de visste innan världen vaknat, innan tystnaden sprack itu. De som stod när alla vek sig, när kolportörer spred sin tro. De blev hånade och jagade – men sanningen stod vid deras hand. Och nu hörs deras röst som en hymnöver varje vaket land.

När ridåerna faller och mörkret flyr, står de kvar i gryningens eld.Det som var viskningar i natten är nu sången världen själv ställt.

För de visste innan världen vaknat, och nu vet världen vad som brann. De som ropade, stampade, skrek – var de första som såg sanningen klar. Och deras mod är sången vi bär, deras kraft är glöden vi tar. Visselblåsarna hade rätt och makteliten hade fel.