LUCIA ÖVER VINTERLAND

När vinterhimlen står i blåaste ro,
och snön faller tyst över gran och bo,
då vaknar vårt land i decembrens frid,
när Lucia går fram med sitt ljus i tid.

Och Sverige lyser, starkt och klart,
i mörker som faller tungt och bart.
Med ljus i händer, i hjärtat brand,
går Lucia över vinterland.

Vi sjunger så stilla om hoppets sken
,som binder vårt folk till varann igen.
En gammal tradition, men evigt ny,
bär värme och fred genom nattens gry.

Och Sverige lyser, starkt och klart,
i mörker som faller tungt och bart
.Med ljus i händer, i hjärtat brand,
går Lucia över vinterland.

Från norr till söder i by och stad,
står barnen samlade, ljusa och glada.
Vi delar sången, vi delar stund,
ett fosterland i sin vinterstund.

Ja, Sverige lyser, rent och klart,
när hoppet skimrar under stjärnans fart.
Med ljus i händer, i hjärtat brand,
går Lucia över vårt vinterland.

När klockor ringer genom frostklar kväll,
och stjärnor glänser över isens fjäll,
då följer vi ljusen i tyst procession,
ett Sverige i stillhet, en vintervision.

I varje fönster brinner låga små,
som minner om tider vi levt och nått….
För Lucia bär arvet med trygghet och mod,
en flamma av värme i frusande blod.

Ett land där mörkret ofta varar länge,
men där våra röster bär hoppets stränge.
När sången förenar oss hand i hand,
står folket tillsammans i vinterland.

Och när den första strimman gryr i norr,
med rosor av dagning vid himlens kant,
då tystnar processionen, men ljuset består
för Lucia gav gryning åt allt som var svårt.

Så låt oss bevara varenda ton,
varenda december tradition vi fått.
För ljuset som tänds i den mörkaste tid
är gåvan som förbinder vår framtid och frid.