FATTIGPENSIONÄRENS SÅNG

Jag går upp när gryningen ännu tvekar,
kylan ligger kvar som ett krav jag inte betalat än.
Kaffet räcker knappt en vecka,
så jag värmer vatten och låtsas att
smaken är densamma som förr en gång,
men sen…hör jag tystnaden från kylskåpet när hyllorna gapar tomma,
och jag räknar kronorna som om de vore löften ingen hållit.

För jag är fattigpensionär, lever dag för dag
och hoppas varje månad ska bli lite mer
rättvis än den som var. Tar det billigaste brödet,
den mjukaste frukten som ingen annan ville ha.
Och jag bär mina kläder från loppis,
inte för att jag gillar stilen – det är bara det jag har.
Ja, jag är fattigpensionär,
och livet blev mindre än jag lovats när jag arbetade år efter år.

Jag tar bussen när jag har råd,
annars går jag långsamt över gator där ingen ser åt mitt håll.
Jag minns hur det var att äga tid,
nu äger tiden mig och den drar mig fram utan att fråga om jag orkar.
I affären väger jag äpplena i handen,
räknar sekunder innan jag måste välja bort det jag inte har råd med.
Jag skrattar inte längre åt det, jag bara accepterar.

För jag är fattigpensionär,
och jag lär mig varje vecka hur lite man egentligen får för ett liv av slit.
Jag lagar mina skor med silvertejp,
för när sulan faller isär finns det inget annat att ta till.
Och jag låtsas att allt är okej när någon frågar,
för skammen kostar också – mer än jag mäktar med.
Ja, jag är fattigpensionär,
och världen går så fort att jag hamnar längre och längre bort.

Jag trodde aldrig att ensamheten skulle väga mer än matkassen,
men den är tyngre än allt jag burit.
Och kvällarna är långa nu,
ljuset släcks för att spara el,
och jag sitter still i mörkret och tänker:“
Var det så här det skulle bli?”

Grannarna reser till värmen och berättar glatt om solen,
jag nickar som om jag också minns hur det känns.
Men mina resor går till vårdcentralen och tillbaka
,och varje gång hoppas jag att medicinerna inte höjts igen.
Och jag sparar på allt – även på drömmar,
för de kostar mer än jag orkar betala i besvikelse.

För jag är fattigpensionär,
ett liv av arbete blev en vardag där allt måste vägas på guldvåg utan guld.
Jag håller värmen med filtar från second hand,
och hjärtat med minnen jag inte vet hur länge de räcker till.
Och jag vet att ingen menade illa,
men det hjälper inte när välfärden blivit ett ord utan innehåll.
Ja, jag är fattigpensionär,
och jag står längst bak i kön som om jag blivit bortglömd.

När dagarna blir färre och kroppen sakta ger upp,
så ser jag över det sista som väntar –
och även döden kostar mer än jag kan samla ihop.
Så jag snickrar min kista i tysthet,
med brädor jag hittat, lån från marken jag snart ska vila i.
Och medan spånen faller tänker jag stilla:
“Inte ens slutet fick jag råd med. Inte ens det.”

---
Verkligen bakom texten. Sverige har 700 000 fattigpensionärer som dessutom blir fattigare för att politikerna get bort våra pengar till allsköns skadliga projekt.